Människor med god hörsel på båda öronen har oftast inget problem med att räkna ut varifrån ett ljud kommer. Vare sig ljudet kommer från vänster eller höger, framför eller bakom oss, uppifrån eller om det kommer nedifrån, så uppfattar vi det. Men hur vi kan veta hur långt bort ett ljud är, det som forskarna kallar för den tredje dimensionen av ljud, har länge varit ett mysterium.
Ljud i 3D
Men nu har forskare från Universitet i Connecticut funnit att vi, och alla däggdjur med för den delen, använder amplitudmodulering för att beräkna avståndet mellan oss och källan till ett ljud. Nyckeln är variationerna av volymen i ett ljud. Ju längre bort ett ljud kommer ifrån, desto mer utjämnas ljudbilden av ekoeffekter och bakgrundsbrus. Och detta kan våra öron uppfatta och bearbeta.
Första studierna på kaniner
De första studierna utförde man på kaniner. Forskarna placerade små mikrofoner i kaninernas öron, och utsatte dem för samma ljud, men med olika skillnader på toppar och dalar. Sedan studerade man hur de reagerade och hur hjärnan stimulerades, olika beroende på ljudets olika amplituder.
Den studien följdes sedan upp med studier på människor, och man fann samma resultat där. Människan behöver både amplitudmodulering och efterklang för att räkna ut hur långt bort ett ljud är. Utan amplitudmodulering får vi inga ledtrådar om avståndet till ljudet, utan vi blir lika vilsna som i ett ekofritt rum.
Avståndsbedömning är viktigt
Det är viktigt att kunna bedöma hur långt bort ett ljud är, ibland är det livsavgörande. Är det rytande lejonet bakom busken, hinner jag över gatan innan bilen kör förbi, och hinner haren äta lite till innan räven kommer? Forskarna tror dessutom att en bättre förståelse för akustik och neurovetenskap kan bidra till att vi får ännu bättre hörapparater och hjälpmedel för hörseln i framtiden.